Så skriver jag om något hårt personligt.

Detta är något jag skriver officielt efter att ha glömt och bearbetat det som hände. Iaf så.. Har sedan ett och ett halvt år sedan haft ett förhållande med en kille, som jag var tillsammans med ungefär 8 månader. Allting började så bra, han gav mig blommor.. Han sa ordet: Jag älskar dig. O.s.v ja ni vet allt det där när man är nykära, sedan så rullar tiden på, han drack.. Kom hem full, det hela började med små knuffar. Sedan fick man höra att man var en otrogen hora, slampa och gud vet vad. Jag älskade honom och förlät han om och om igen, sedan började den psykiska misshandeln, det var nog den som tog hårdast. Slagen han gjorde, drog mig runt eller rev mig i håret sket jag fullständigt i. Det var inte det som gjorde ont. Det var att inte förstå varför en människa som sa han älskade mig gjorde mig illa "psykiskt hårt". Han fick mig att tro att vaken min mamma, pappa eller syskon ville mig något bra. Jag trodde starkt tillslut vad han sa och tog upp kontakten med allt och alla. Sist hade jag ingen kvar, satt jag där kände mig: "Liten, rädd och fruktansvärt ensamen helt förjävla förstörd" i sinnet helt. Jag var inte i mitt sinnes fulla bruk, innan jag mötte honom var jag en självsäker stark ung kvinna på 18 vårar med skinn på näsan och stog på mig. Sedan så försvann det "jag" och ja vart en ensam liten flicka som grät sig till sängs varje kväll.. Efter ett tag så mindes jag att jag tänkte till och kände att detta ville jag inte vara med om, någon som gör mig illa. Fasten då "trodde" jag att det var mitt fel att han vart arg och tog ut sina aggritioner på mig. Men det var han som var osäker och vilsen i sig själv.. Förra sommaren i Juni någongång, hade vi fest och sedan helt plötisligt trodde jag att jag skulle dö denna kväll, han tog stryp tag om min hals tryckte upp mig mot skåpluckorna och hållde mig där med fötterna dinglandes ovanför golvet i mer än 1,5 minut. Jag "såg" hur livet från jag var liten till stor svishade förbi dom där sekunderna, sedan vart allting svart och jag vaknade upp på golvet utav att en tjejkompis hjälpte mig upp. Jag var i chocktillstånd, tänkte gå och lägga mig i sängen bland allt glas som log överallt, för han hade tydligen slagit sönder och samman lägenheten min totalt. Iaf så drog hon mig ut, ringde min farbror och vi åkte upp till sjukhuset. Gjorde en anmälan och det ångrade jag inte för fem öre idag. Jag vågade och gjorde det. På ett sätt så efter att ha uppleft något sådant har jag en erfarenhet med mig i ryggsäcken med mig i livet ut. Det som gjorde mest ont var när jag satt i rättegången och han satt mitt i mot mig, jag var tvungen att säga allt han gjort under tiden vi var tillsammans, och sedan på slutet så säger han : Förlåt mig gumman..  Men orden gick lixsom inte in i skallen på lilla mig. Jag kände bara hur mycket jag hatade den som satt framför mig, ursh.. Iaf så åkte Han in på lås och bom i 1,5år. Neh.., var lite känslomässigt men endå skönt att kunna skriva om det. Det jag varit med om för några andra där ute.

xoxo - Anonym.

 Vi pratar om kärlek, men konkurrerar varandra.

Vi kräver omtanke från andra men vi fattar inte vad det betyder för oss själv. Vi påstår att kärleken är fri och säger att vi älskar, men fortsätter att kontrollera den andra. Vi flyr ofta från eget ansvar och skyller ifrån oss på andra. Vi säger ofta att vi förstår hur "andra" tänker, men har svårigtheter att förstå oss själv. Jo av god vilja sparar vi sanningen för att inte såra den andra, medan det mesta brottet är mot oss själva. Vi är livrädda att möta andras åsikter, medan svart blir att kritisera de andra. Vi fångar ständigt varandras ord & misstänker de för våra tankar. Och vi tolkar och antar, men kommer ingenstans med tankarna själva. Och vi talar om "personer" vilka vi inte vet något om, som underhåll för att komma bort från livet själva.. Vi är experter på att bedöma hur andra lever och lär och missar det västentliga. Vi bär på en gammal börda en trossats där ingen förändring våga sig komma, vi männiksor har en stor förmåga , hur vi anpassar oss till varandra.. även i jämförelser till andra. Så många gånger vi förmedlar våra behov, men vi förstår inte vad som pågår hos andra.. Att lyssna noga girerar vad andra behöver, snarare än vad de tänker om oss själva..

xoxo - Anonym