Vi kräver omtanke från andra men vi fattar inte vad det betyder för oss själv. Vi påstår att kärleken är fri och säger att vi älskar, men fortsätter att kontrollera den andra. Vi flyr ofta från eget ansvar och skyller ifrån oss på andra. Vi säger ofta att vi förstår hur "andra" tänker, men har svårigtheter att förstå oss själv. Jo av god vilja sparar vi sanningen för att inte såra den andra, medan det mesta brottet är mot oss själva. Vi är livrädda att möta andras åsikter, medan svart blir att kritisera de andra. Vi fångar ständigt varandras ord & misstänker de för våra tankar. Och vi tolkar och antar, men kommer ingenstans med tankarna själva. Och vi talar om "personer" vilka vi inte vet något om, som underhåll för att komma bort från livet själva.. Vi är experter på att bedöma hur andra lever och lär och missar det västentliga. Vi bär på en gammal börda en trossats där ingen förändring våga sig komma, vi männiksor har en stor förmåga , hur vi anpassar oss till varandra.. även i jämförelser till andra. Så många gånger vi förmedlar våra behov, men vi förstår inte vad som pågår hos andra.. Att lyssna noga girerar vad andra behöver, snarare än vad de tänker om oss själva..

Fuck this shit..

xoxo - anonym

Jag har inte haft en tanke på att skriva, men jag kom hem nu efter att ha varit och flängt överallt och inte varit hemma. Sjukt långt inlägg, kände för att skriva av mig. Fss..

Kroppen säger en sak, tankarna säger något annat.. Jag har som sagt en storebror som är i en djup deprission nu, eller han har varit det i några veckor/månader. Han går allt djupare i den, han tycker inte få sin röst hörd. Men jag,mamma och alla andra finns här för honom. Men han känner sig ensam och så jävla övergiven. Fuck that sucks! Soo hard. Ja ser hur han lider, han har fått "Antideprissiva" som han äter, men inte bara det hjälper. Han måste ha hoppet att även så leva på, utan det kan det gå ut för de flesta. Han dricker näsintill varje dag, om så inte helgerna också =/ Han pratar så djup med mig, jag hör verkligen att det är ett rop på hjälp. Men vill inte säga rakt ut att han behöver det, har bara lätt förklarar att alla människor kan må skit i bland. Mer eller mindre har vi alla våra depritioner och är nere så jävla långt, att man får den där tanken man inte ska tänka - Varför lever jag?.. Det är det sista man ska tänka, men hur lätt är det att inte tänka så när man är som mest nere då. Är glad att jag kan skriva ut vad ja känner här, och vet ni vad. Ja är så jävulskt rädd att jag ska tappa honom, det känns som att jag snart kommer göra det. Ni tänker nog, det löser sig, men en känsla jag har är att han när som helst kan ta sitt liv. Om han inte rycker upp sig, men är det lätt när han är arbetslös och det är i princip jobbstop överallt, och han har inte självförtroendet att gå ut heller utanför dörren nästan. Men ja har pratat med mamie nu och vi ska försöka stötta han på det bästa sätt utan att säga rakt ut att vi vet. Det äter mih innefrån hur han mår, det tär som fan nu. Är rädd.. Jag orkar inte mista honom. Han sa idag "Minsta motgång jag får nu - "Ja känner då jag orkar inte leva.." Han har tröttat ut sig med alla tankar, han har berättat att han varit vaken 80 timmar och sov på min soffa nu när ja kom hem och då hade han sovigt bara 4 timmar, sen vaken igen och så hit och dit har han gjort de senaste dagarna. Nu äntligen har han somnat igen. Och när han öppnar ögonlocken imorrn och är utvilad och har nycklarna till hans nya lägenhet hoppas jag han rycker upp sig lite iaf. Men hur som haver, jag ska finnas där nu när han behöver det som mest. För han cpstörda flickvän ser inget/bryr sig inte alls, vilket ja inte förstår överhuvudtaget. Hon säger att hon inte orkar, men vem fan säger så när deras partner mår som mest dåligt? Och det är inte som mår "dåligt, dåligt", utan nu äre riktigt nere och han behöver henne som mest nu. Ah, men så.. ja idiotförklarade personer har vi överallt runtomkring oss, de slutar aldrig förvåna mig asså. Blir så arg!

Som samhället idag ser ut förstår man nästan varför varje ungdom är i deprission. Det är så tungt, allt.. Man kämpar och kämpar. Men ramlar av den där förbannade stegen man kommit upp för.

Vilket jävla öde! Känner inte för att sitta, inte för att ligga, stå eller överhuvudtaget fungera. Jag står försummad medans världen flyter vidare.. Trots att livet står sitta rullar de endå vidare.. man kliver upp mot sin vilja.. man äter mot sin vilja, man tänker mot sin vilja, duschar mot sin vilja, borstar tänderna mot sin vilja.. allt mot sin vilja helt enkelt.. Vad får en att fortsätta? kanske nyfikenheten, men jag känner ingen sådan.. känner heller inte att jag orkar göra nått åt saken.

Så mkt motgång utan förståelse, så mkt försåelse att man inte orkar ta i ,tu med den.. HELVETE!

Nu ska jag sova. Bay

xoxo - anonym..